Kinesiska kan förefalla vara helt omöjligt att lära sig, men det är det inte! Det finns gott om logik i det.
Grammatiskt är kinesiska enkelt då det inte är särskilt många regler eller undantag och det finns inga tempusformer. Ett ord kan bara ha en form. Istället för tempusformer så använder man sig av partiklar. Istället för att lära dig ett par hundra verbböjningar etc. så lär du dig ett par partiklar för framtid, förfluten tid etc. Detsamma med t.ex. jämförelser. Stor / större eller bra / bättre finns inte i kinesiskan. Detta löser man med ett jämförande. Bättre blir t.ex.: du jämfört med mig bra. Många av engelskans eller svenskans partiklar saknas med.
Det finns inget alfabet i kinesiska utan istället använder man sig av tecken. Ett ord kan bestå av ett eller flera tecken. Ett tecken kan således betyda ett ord men det kan även ingå som en del i ett ord. Tecknen har förändrats genom tiderna men man tror att de första tillkom för ca 8000 år sedan. Ett mer komplext skrivsystem fanns redan för ca 3500 år sedan. Grammatiskt och ljudmässigt sett så är kinesiskan ett sino-tibetanskt språk. Japanskan har däremot inget med kinesiskan att göra. Japanskan har inga släktdrag med anda språk. Tecknen i Japanskan kommer däremot från Kina. Då Japan saknade ett eget skriftspråk så tog man helt enkelt över det kinesiska och anpassade det för sitt språk.
I kina finns det ett stort antal olika dialekter. T.ex. så är kantonesiska en vanlig dialekt bland utlandskineser. Många av dessa dialekter är så olika varandra att man inte kan förstå varandra. Genom att skrivtecknen är desamma så kan man istället göra sig förstådd genom att skriva. I Kina är det en dialekt som kallas för mandarin ( putonghua ) som är standard. Över hela Kina används idag samma tecken. Taiwan, (som Kina anser är deras) använder dock fortfarande i huvudsak de så kallade traditionella tecknen.
Det finns ca 20.000 olika tecken i ett vanligt kinesiskt
ordbehandlingsprogram, men det betyder absolut inte att man måste
kunna alla dessa. Sedan 1988 gäller att de 3500 vanligaste tecknen
skall ingå i läroplanen upp till och med gymnasiet, två tredjedelar av dessa tecknen lärs ut före högstadiet.
Man brukar säga att man behöver kunna ca 2000 tecken för
att kunna läsa en bok eller tidning med god behållning.
Dock har man även räknat ut att med de 1000 vanligaste tecknen
kan du skapa drygt 3000 ord, vilket räcker för att läsa
t.ex. en tidning. För att man skall få så stor behållning
som möjligt av sina studier i kinesiska så bör man således
se till att lära sig tecken med stor frekvens i vanlig text. Idag
är de flesta läroböcker utformade på detta sätt.
För en student i kinesiska är det den första tiden som är jobbigast. När man kommit över den första tröskeln och kan se hur ett tecken är uppbyggt så går det mycket fortare att lära sig nya tecken. Man börjar känna igen vissa delar i ett tecken och får en känsla i handleden för hur ett tecken skall skrivas. Ge inte upp, när den första förvirringen släpper är det en underbar känsla av att kunna skriva och läsa kinesiska. Det blir faktiskt bara lättare och lättare med tiden. Många nya ord som du lär dig kan du redan tecknen på och behöver då bara lära dig uttalet.
Man kan faktiskt använda västerländska bokstäver för att skriva kinesiska med. Genom ett så kallat transkriberingsystem så kan man översätta uttalet av ett tecken till våra bokstäver.
T.ex. så kan tecknet för stor (
)
skrivas så här med pinyin 
.
Det som är över a:et är en tonmarkering.
På grund av kinesiskans toner så måste man på våra
västerländska bokstäver ange vilken ton en stavelse skall
ha. Här är det ton 4 som är en ton som sjunker snabbt från
ett högt tonläge till ett lågt.
Ett
tecken kan förefalla bestå av en massa planlösa streck,
vilket är helt fel. Se detta exempel t.ex.. Varje del i tecknet har
en betydelse. Genom att kombinera dessa delar har man skapat ett nytt tecken
med en ny betydelse. Ta tex det översta tecknet till vänster.
Det betyder "åker" genom att lägga till nästa del som betyder
"mark, jord" så har man skapat ett nytt tecken som betyder "by",
"är en distans" etc. Tid mättes ju ofta med hjälp av solur
på den tiden. För att ny tid skulle visas måste solen
flytta sig en viss distans. Mitten till vänster är en radikal
som läggs till för att förändra tecknet till ett tecken
som har ett uttal som låter rätt likt det som vårt tecken
har (uttalas tong medan vårt tecken uttalas ungefär(djong))
. Längst ner till vänster är ett tecken för metall
eller guld. Klockor görs ju gärna i metall, tex guld. Märk
att det tecknet har förenklats i vårt slutliga tecken. Se mer
om detta senare.
Man brukar räkna med att det finns sex olika metoder enligt vilka de kinesiska skrivtecknen byggs upp. Dessa metoder kan delas in i tre grupper: grupp A = avbildningar, grupp B = sammansättningar samt grupp C = påhittade.
Avbildningar finns i två utföranden, konkreta och abstrakta. Från början var alla tecken avbildningar men numer är det inte mer än ett par procent som är rena avbildningar. Däremot är de flesta delar i även komplexa tecken avbildningar var för sig.
Konkreta avbildningar, t.ex.: 
=
berg 
= Vatten
=
åker
= mun
Abstrakta avbildningar, t.ex.:
= under 
=
över =
stor
=mitten
Sammansättningar finns även de i två utföranden, Associativa sammansättningar och Fonetiska sammansättningar
Associativa sammansättningar, t.ex.:
=
sol + 
= måne 
=
lysande
= kvinna + 
= barn, son 
= Bra
Fonetiska sammansättningar, t.ex.:
= kvinna 
= häst( uttalas ma ) 
=
mamma (uttalas
ma, något kvinnligt som uttalas ma = mamma)
Oftast skrivs detta 
Då
det låter för kort med bara "ma" så dubblerar man det
det. Detta görs med många ord.
De påhittade kan vara tecken med närliggande betydelse eller fonetiska lån
Fonetiska lån: t.ex..
"anlända"
som
förr uttalades likadant som "vete" varvid man använde tecknet
för "vete" även i betydelsen "anlända". Idag betyder
tecknet endast "anlända".
Närliggande betydelse:
tecken som används för att beteckna mer än en sak: Tecknet
för "blixt"
betecknar nuförtiden oftast "elektricitet" (samma uttal).
De allra flesta kinesiska ord är sammansatta av två eller fler stavelser. Detta gör det mycket lättare att lära sig kinesiska då tecken du har lärt dig ofta kommer tillbaka i nya ord. Med bara ett fåtal grundtecken kan man skapa ett flertal nya ord. Har du väl lärt dig ett tecken så är det ju väldigt bra att det sedan kan användas i nya ord.
che = vagn
qiche = bil ( ångvagn )
gonggong qiche = buss ( allmän ångvagn )
huoche = tåg ( eldvagn )
dianche = elbil/buss ( det finns många elbusar i Kina )
dianshi = tv
dianhua = telefon
tanhua = chatta, prata
Man talar ofta om traditionella och förenklade tecken.
Tecknen i Kina hade varit mer eller mindre oförändrade i ca 2000
år tills man 1950 ändra många av dem. Efter kommunisternas
maktövertagande så diskuterade man mycket hur man skulle lyckas
med att utbilda bönderna så snabbt som möjligt. Man diskuterade
att ta bort tecknen och gå över till västerländska
bokstäver men med detta blev det inget av som tur är. Man beslöt
istället att tecknen skulle förenklas för att underlätta
för alla att lära sig kinesiska. Man enades om vissa regler och
förenklade ett stort antal tecken efter dessa regler. I dag använder
man sig av de förenklade tecknen på fastlandskina. I Hong kong
och på Taiwan har man hittills använt sig av de traditionella
tecknen. Nu börjar man mer och mer gå över till de förenklad
även där. Även i Japan använder man sig av många
av de traditionella kinesiska tecknen.
|
|
|
|
 |
 |
|
 |
 |
|
 |
 |
|
 |
 |
|
Om du vill läsa lite mer om tecken kan du gå
till våra sidor om tecken och dess ursprung